Innehållsförteckning (Axels ursprungliga disposition) Mina förfäder. Namnändringen. Min fader. Min moder. Min faders konkurs. Krongården och mejeriet i Upphärad. Nygård. Förluster. Fars nya idéer. Återgång till ismetoden. Flyttningen till Göteborg. Mejeriet vid Kilsgatan. Ismejerier byggs under sommaren. Butiker öppnas på våren. Mars anno 1890. Huset Föreningsgatan. 1894 Sämsholm 1896 Lundby 1901 Den härliga tiden. 1896-1901 Väckelser. 25-öringen Min skolgång i Göteborg. Anställning i firman. Karamellhandeln. |
Det finns bland psykologerna en riktning, som anser att vår karaktär och i stort sett hela vår personlighet danas av de yttre förhållanden vi leva under. Jag vill ej förneka att miljön spelar en stor roll för oss. Men jag anser att våra arvsanlag spelar en ännu större roll. |
| Min farfars farfar, som hette Lars Nilsson, blev för sin tid i slutet av 1700-talet en förmögen man. Han lyckades inköpa en större herrgård till vart och ett av sina barn. Min farfars far fick egendomen Linelund i Södra Alby (St. Åby 17, Harriets anm), som ligger några mil öster om Trelleborg i Sveriges allra bördigaste trakter. Gården såldes 1873 av sterbhuset efter min farfar strax innan min far blev myndig. Min fader utbildade sig till lantbrukare och genomgick Trelleborgs lantbruksinstitut som på sin tid ansågs vara den bästa läroanstalt i landet för utbildning till lantbrukare. Sedan han praktiserat som inspektor på några gårdar i Skåne arrenderade han Halleby i Järlanda. Halleby var då en gård på något över 200 tunnland åker. Det gick illa för honom och efter några år blev han ruinerad och måste lämna gården samma år han gifte sig. Med hjälp av min morfar inköpte min moder en mindre gård i Upphärad och ett mejeri. Under de tio år familjen bodde i Upphärad 1878-1888 föddes jag och samtliga mina syskon. Ett par månader innan jag fyllde 10 år flyttade familjen med jungfrun Josefina till Göteborg för att ägna sig åt mejerirörelse. Gården i Upphärad såldes, men mejeriet behölls. |
| Att tiden i Upphärad varit bekymmersam för mina föräldrar tar jag för givet. Men mejerirörelsen hade dock gått framåt och ett litet filialmejeri i Nygård hade skaffats. I mejeriet i Upphärad fanns en separator och kärna. Den inköpta mjölken separerades och av grädden framställdes smör. Skummjölken såldes till mjölkgrossister i Göteborg. Filialmejeriet i Nygård var så litet att det inte lönade sig att ha maskiner, utan mjölken skummades för hand. Mjölken och grädden därifrån såldes direkt till en handelsidkerska fru Palmqvist, som kallade sin rörelse för Nygårds mjölkaffär och som snart blev Göteborgs största mjölkbutik. På mjölkgrossisterna i Göteborg förlorade min far ofta pengar, en gång flera tusen kronor. Denna för honom stora förlust och det faktum att den handskummade mjölken var en efterfrågad vara gjorde säkerligen sitt till att han fick en god idé, nämligen den att förena mejerirörelse, mjölkgrosshandel och minuthandel i en hand med den handskummade mjölken som kunddragande huvudartikel. Då det numera är obekant vad handskummad mjölk är måste jag säga ett par ord därom. Innan mjölkseparatorerna fanns tillgick mejeridriften så att mjölken nedsattes i isvatten som gjorde att fettkulorna i mjölken eller grädden endast gick upp mot ytan, där den med en gräddsked avskummades. Den skummjölk man fick innehöll omkring en procent smörfett. Det var de mindre fettkulorna som ej gick upp till ytan. Detta sätt att få grädden av mjölken kallades ismetoden. Separatorernas förtjänst låg däri att de även fick de mindre fettkulorna i grädden och den skummjölk man fick innehöll endast 0,1 procent fett. Den handskummade mjölken var således tio gånger fetare än den skummjölk som erhölls vid separering. Min fader återgick till en mejerimetod som ansågs föråldrad, men för hans ändamål billig och lämplig. |
| För starten i Göteborg hade ett litet mejeri inrättats i förhyrda lokaler vid Kilsgatan. Där fanns också ett stall för fyra hästar där fars enda häst stod. Där fanns också en lägenhet på ett rum och kök där vi bodde och en mjölkbutik. Firman kallades först Holmens mejeri men ändrades sedan till J. Anderssons Mjölkförsäljning. Min faders förnamn var Jöns och min moders Johanna. J:et i firmanamnet var inte initialen till Jöns som allmänt antogs, utan till Johanna. Då mina föräldrar gifte sig hade min moder fått hemgift, och eftersom min fader var under konkurs då mejerirörelsen började drevs denna i min moders namn och med av henne anskaffade medel. Min fader var prokurist i firman. |
| Den 1 oktober 1888 började verksamheten och mjölkbutiken öppnades. Rörelsen tog genast fart. På våren 1889 öppnades ännu en butik på Magasinsgatan 10 och på hösten samma år en på Karl Gustavsgatan 65. Alla butikerna fick från början stor omsättning, särskilt den på Magasinsgatan. All den mjölk som kunde erhållas från Upphärad och Nygård såldes på några timmar efter det den anlänt till butikerna och dessa stod ofta utan mjölk. Ett nytt problem uppstod: Mera mjölk måste anskaffas. |
| Handskummad mjölk fanns ej att köpa. För att erhålla sådan måste s.k. ismejerier byggas på landsbygden. Ett litet andelsmejeri i Nol inköptes för en billig penning och ändrades till ismejeri, men den lilla mjölkmängd som kunde erhållas därifrån förslog ej långt. Kapital för ytterligare mejeribyggen saknades. I denna situation fick min moder helt oförmodat ett arv på något över 5.000 kr i början av år 1890. Sällan har ett arv kommit mer lägligt än detta och sällan har ett arv använts mer lyckosamt. På en konkursauktion efter en lantbrukare köptes ett komplex av byggnader för beloppet. Butikshuset ändrades till mejeri. Med virket av ett stort spannmålsmagasin och andra uthus byggdes ett ismejeri i Skepplanda. Ett konkurrerande mejeri i Älvängen brann ner någon månad efter det att fars mejeri var färdigt. Lantbrukarna var glada att det fanns en köpare till deras mjölk. I Göteborg öppnades en butik i Haga och en i Annedal. Rörelsen mer än fördubblades på kort tid. Kapitalbristens tid var över. |
| Svårigheten för firman låg däri att lantbrukarna hade mer mjölk till avsalu under sommaren än under vintern. Följden av detta blev mjölköverskott under sommaren och mjölkbrist på vintern. Under omkring femton års tid löstes denna fråga på ett genialt sätt. Då i slutet av maj efter det att korna kommit ut på bete ökades mjölkmängden snabbt och då förhyrdes och öppnades nya mjölkbutiker. När i oktober mjölkmängden minskades stod ett nytt mejeri färdigt att börja sina uppköp av mjölk. Under femton års tid kunde denna idé användas och firman växte på så sätt till en miljonaffär och blev Göteborgs största mejerifirma och dess enda verkligt lönande. |
| Min fader som grundligt utbildat sig till lantbrukare var emellertid ej hågad att endast vara en framgångsrik mejeriidkare och mjölkhandlare. Han önskade att vara godsägare och år 1896 köpte han Säteriet Sämsholm, på den tiden ett gods på omkring 300 tunnland åker och bortåt 2.000 tunnland skog. Under några år framåt nedlades de pengar mejerirörelsen gav på förbättringar av detta gods. År 1901 inköptes ännu ett gods, Herrgården Lundby (i Västergötland, Harriets anm) på cirka 800 tunnland åker och några hundra tunnland skog. Min moder var starkt emot köpet av Lundby. Hon ansåg att en lönande mejerirörelse och ett vackert gods var Gudi nog och mer än tillräckligt för att kunna skötas väl. Det visade sig senare att hon hade fullkomligt rätt. |
| Min mor härstammade på fädernet från en känd bondesläkt i Kristianstadstrakten, den s.k. Fjelkingesläkten. Hon hade gått igenom ett småskoleseminarium och ett per år varit lärarinna någonstans i norra Skåne. Hon var mycket religiös och var vad man kallar läsare. Hon tillhörde dock inte något religiöst samfund. Varje söndag gick hela familjen till kyrkan, mestadels för att lyssna till en metodist eller baptistpastor men också till frälsningsarmén eller någon av stadens kyrkor. Dessutom samlade hon oss och läste ur bibeln eller någon postilla. Som jag förut nämnt var min moder ägare av J. Anderssons Mjölkförsäljning. Hon var ägare av firman intill 1 januari 1903, då den ombildades till aktiebolag. |
| Jag har gjort denna redogörelse över mina föräldrars verksamhet och de förhållanden under vilka jag vuxit upp och vilka naturligtvis satt spår hos mig för hela mitt liv. Men jag bör dock nämna en sak till nämligen namnändringen. Min farfars far, rusthållaren Jöns Larsson hade två söner Lars Jönsson och Anders Jönsson, min farfar. Då Lars Jönssons äldste son Anders Larsson 1867 tog studenten antog han namnet Adlerberth. Adlerberths bröder antog successivt namnet Adler. Av min faders samtliga manliga kusiner på fädernesidan hette således en Adlerberth och de övriga Adler. En broder till min far tog sig också namnet Adler och slutligen tog min fader också namnet Adler men först i början på 1890-talet. Han var emellertid redan så känd på landsbygden runt Göteborg som Jöns Andersson att han bland bönderna ej lyckades genomdriva det antagna namnet. Han återtog om ett par år namnet Andersson och hette sedan Jöns Adler-Andersson. Vi, hans barn, fick emellertid behålla namnet Adler. I Amerika är Adler ett typiskt judiskt namn och av den orsaken antog min äldste son Bo namnet Adlerbert då han för ett tjugotal år sedan blev amerikansk medborgare och egen företagare i mejeribranschen. |
| Vad jag hittills berättat har berört mina föräldrars verksamhet och de förhållanden under vilka jag vuxit upp. Dessa har naturligtvis inverkat på min personliga utveckling och lämnat efter sig outplånliga spår. Dessa har jag dock själv i mycket ringa mån kunnat konstatera. Vad jag lättare kunnat iakttaga är mina nedärvda bättre och sämre karaktärsegenskaper. Framför allt har jag funnit att jag genomgått vissa väckelser som varit av stor betydelse för min utveckling och satt sin prägel på mig. Jag har upplevt en moralisk, en ekonomisk, en fysisk, en konstnärlig och en religiös väckelse, alla i min barndom. Av dessa vill jag i detta sammanhang endast beröra min ekonomiska väckelse. |
| Min moders gård i Upphärad låg ungefär 100 meter från järnvägsstationen och mejeriet högst 10 meter. När persontågen på eftermiddagarna kom rusade vi ungar till stationen för att vara med om lite folkliv. När vi en dag stod där och gapade fick vi 25 öre var av en medelålders dam som jag sedan hörde var den stora sångerskan Kristina Nilsson. Troligtvis var jag sju år. Min bäste lekkamrat hette Oskar och var några år äldre än jag. Han hade också fått 25 öre och föreslog att vi skulle gå till handelsboden och köpa för våra pengar. Oskar föreslog att vi skulle köpa var sin fyraskillings bulle och det gjorde vi och jag köpte dessutom en fällkniv för 15 öre och för 2 öre karameller. Vi kom ut ur butiken och åt på våra 8-öres bullar. Oskar åt med god aptit upp sin bulle. Jag trugade med besvikelse ner ungefär halva bullen och gav Oskar resten. När jag kom hem och prövade min kniv fann jag att den var oanvändbar och besviken tänkte jag på hur illa jag använt min stora peng. Jag faktiskt grämde mig över att jag varit så dum. Sedan dröjde det många år innan jag köpte något för de pengar jag fick eller förtjänade. Då jag var åtta eller nio år gammal tjänade jag en del på att springa med telegram från Upphärad till Ljungtorps. När vi flyttade till Göteborg tror jag att jag hade 75 eller 79 kronor på min sparbanksbok. I Göteborg bodde vi några år i en trerumslägenhet i hörnet av Kilsgatan och Mårten Krakowsgatan. Vi hade då en äldre jungfru och hon klagade över vedbärningen från källaren upp i tredje våningen. Jag blev tillsagd att bära upp all ved till köket och kakelugnarna mot en ersättning av 2 kronor i veckan. En del av dessa pengar gick åt till konditoribesök. När jag åt en eller två 5-öres bakelser satte hon utan betänkande i sig 5-6 stycken. Men en del slantar blev över och insatta på sparbanksboken. |
| Större inkomster fick jag sedan jag blivit karamellhandlare. På 90-talet köpte minuthandlarna karamellerna av kolonialvarugrossisterna. Karamellerna var förpackade i bleckburkar innehållande cirka 10 kg karameller. I de på den tiden mer eller mindre fuktiga mjölkbutikerna klibbade karamellerna ihop sig och blev osäljbara. Av min fader fick jag i uppdrag att inköpa karameller och utminutera dem kilovis till butikerna mot en ersättning av 10 öre per kilo. Det blev för mig en lönande affär som gav mig en inkomst av 30 till 50 kronor i månaden. Pengar som jag till största delen satte in på min sparbanksbok. Jag vill nämna att jag var kund till Claes Palmers farfar som vid den tiden startade sin firma Franska Konfektfabriken. |
| Då vi flyttat till Göteborg började jag och min äldsta syster i folkskolan på Kvarnberget. Min syster flyttades snart till en privatskola och så skedde efterhand med mina fyra yngre syskon och jag blev den enda av barnen som fortsatte folkskolan ut och slutade 14 år gammal efter att ha genomgått 5:e klassen. Min mor berättade senare att läraren talat med min far om att jag borde få fortsätta vid något läroverk. Min fader svarade: "Det var roligt att höra att han klarat skolan så bra. Då ska han få sluta skolan och börja hjälpa mig". Emellertid inskrevs jag i en privatskola och gick där ett år. Det var en dålig skola men jag lärde mig lite tyska och engelska. Femton och ett halvt år gammal började jag på fars kontor med en lön av 30 kronor i månaden och allt fritt. Jag fick behålla karamellhandeln ännu ett par år. Samma år jag började på kontoret blev jag medlem i K.F.U.M. och fick ett par härliga år och vänner för livet. Jag blev kapten i cykelklubben och höll ett föredrag om cykelns utveckling efter en bok. Föredraget illustrerade jag med av mig gjorda avritningar av bilderna i boken. |
| Efter det att min fader våren 1896, då jag var 17,5 år gammal, tillträtt Säteriet Sämsholm, lades skötseln av mejerirörelsen allt mera i mina händer och efter år 1901, då min fader tillträdde Lundby, praktiskt taget helt och hållet. Lundby betalades visserligen kontant men för inventarier, ombyggnader och andra förbättringar av egendomen togs 200.000 kronor under åren 1901 och 1902 ur mejerirörelsen. Mejerirörelsens likviditet försämrades och min moder började bli orolig för ekonomin. Hon var fortfarande ensam ägare av mejerifirman och önskade att få sin del av förmögenheten helt avskild från min faders. En uppgörelse kom till stånd. Min fader blev ensam ägare till Lundby, min moder av Sämsholm och huset vid Föreningsgatan. Mejerirörelsen gjordes till aktiebolag med ett aktiekapital av 80.000 kronor. Far och mor erhöll 20.000 kronor vardera i aktier och jag och mina syskon 8.000 kronor var. Bolaget började sin verksamhet 1 januari 1903 och jag 24 år gammal blev direktör i bolaget med en lön av 6.000 kronor. Firman hade då 22 ismejerier och ett femtiotal butiker. Som verkställande direktör för firman J.Anderssons Mjölkförsäljnings AB eller Jamab som den allmänt kallades var jag ej hågad att lämna min fader obegränsad kredit hos bolaget. Detta hindrade min fader att fullfölja sina planer beträffande Lundby. Konkurrensen var hård, särskilt från en några år gammal firma som upptagit min faders idéer med ismejerier och butiker. Jag fick rida ut konkurrensen som slutade med att J.A.M.A.B. köpte firman Wästgöta mjölkförsäljning. Av vinsten för år 1903 utdelades 30% på aktiekapitalet. Denna utdelning hölls några år. Mina systrar levde utomlands, min broder låg i Uppsala och min fader bodde på sin egendom och ingen var fullt nöjd med den utdelning aktierna gav med undantag för min moder. Jag arbetade hårt från morgon till kväll och efter 2 år och några månader sade jag upp min anställning som Jamabs verkställande direktör och reste på våren 1905 till Wien. Förutom mina aktier i Jamab hade jag då en liten hopsparad förmögenhet. |
| I Wien besökte jag under första tiden stadens stora museer, gick på aftonkonserter, konstutställningar, studerade folklivet och annat av intresse och läste dessemellan Nietzsche. Det dröjde emellertid inte länge förrän jag observerade att det ej fanns några biografer där, vilket i hög grad förvånade mig. I Sverige var biograferna redan rätt allmänna och finns även i relativt små städer. På nedresan till Wien hade jag stannat över en dag för att hälsa å en vän som var anställd i en biograffirma. Han hade flyktigt berört hur lönande biografföretagen var och även beskrivit hur en sådan rörelse bedrevs. Mina tankar kom att kretsa kring ett biografföretag i Wien. Med den erfarenhet jag hade av hur en mjölkbutik bör placeras fann jag lätt lämpliga platser för ett tiotal biografföretag i Wien. Jag gjorde upp följande plan för en biografrörelse. Först skulle en biograf i Wiens centrum startas och sedan och skulle med intjänade pengar nya startas tills man täckt behovet i Wien. Sedan skulle man fortsätta i andra österrikiska och ungerska städer och eventuellt även i andra länder. Jag for till Malmö och erbjöd min vän att jag skulle bekosta upprättandet av en biograf i Wien och han skulle få sköta affären och erhålla hälften av nettoavkastningen. I slutet av året öppnades vid Stuben Ring i Wien Welt Biograf Teater som från början blev en god affär. Min vän och kompanjon som var en bildad, intelligent och i vissa avseenden mycket duktig man saknade emellertid varje förmåga att vettigt handskas med pengar. Han levde i förväg högt på blivande inkomster och istället för att öppna en andra biograf lade han ned inkomst som skulle tillkommit mig på att luxuöst ändra Stubenbiografen. Jag for till Wien för att inspektera affärerna och fann att biografen gett en nettoförtjänst av 300:- - 1.000:- per vecka. Rätt snart beslöt jag mig för att dra mig ur affären. Kontentan av det hela blev att jag sålde hälften av min andel med en vinst av 20.000 :- kr. och skänkte den andra hälften till min vän som efter ett par år sålde sin halva till ett betydligt högre pris. |
| Efter ett års för mig som ej förut utfört kroppsarbete ansträngande praktik antogs jag som elev vid Alnarps Lantbruksinstitut och började studierna den 1 november 1906 och utexaminerades som agronom i oktober 1908 nära 30 år gammal. Jag gifte mig och bosatte mig på Sämsholm. Min moder hade ett par år dessförinnan skänkt gården till mina syskon och mig. En förvaltare skötte egendomen. Någon vinst gav den inte så varken jag eller mina syskon hade någon glädje av att äga den. Mina syskon föreslog mig att köpa den och det gjorde jag i början av år 1907. Mina föräldrars äktenskap var olyckligt och min moder var orolig för allting och i synnerhet för mejerirörelsen. Hon bad mig att åter bli direktör i Jamab. År 1910 gick Jamab med 120.000:- kr förlust. I bolaget fanns enligt böckerna 80.000:- i aktiekapital, reservfond och outdelade medel 110.000:-. Av dessa medel var över 100.000 kr utlånade till min fader. Jag styckade Sämsholm. Med köpeskillnaden köpte vi syskon fars aktier i bolaget och hans skuld reglerades. Jag kunde dessutom låna företaget 30.000:- kr och likviditetskrisen var över. I böckerna uppskrevs fastigheterna med 100.000 kr och en förlust på 20.000:- visades. Min godsägardröm var slut och jag blev ånyo direktör i Jamab på som det sedan visade sig mycket förmånliga villkor. Mina villkor var 300:- i månaden och 50% i tantiem på den vinst som översteg medelinkomsten under bolagets sjuåriga bestånd. Min mor ägde ¼ i bolaget och mina syskon och jag ¾ eller 15% var. |
| På våren 1911 utannonserades ett bageri med egen central belägen fastighet till salu. Mina tankar hade redan förut rört sig kring möjligheten att förena mejerirörelsen med ett bageri. Nu sattes fantasin riktigt igång. Det bärande i tankegångarna var att genom sammanslagning av mjölk och brödtransporterna förbilliga dessa. Jag kalkylerade också med att kunna sälja upp till 200.000:- kr bröd om året i mjölkbutikerna utan särskild försäljningskostnad. Det visade sig snart att hela bageriet måste moderniseras, något som tog mig ett par år att utföra. Min lön för bageriets skötsel hade fastställts som särskild firma under namn av Rosenlunds Ångbageri A.B. den 1 oktober 1911. Bokslutet vid 1911 års slut visade en förlust på 393:- kr. För 1912 uppgick mitt tantiem till 8.000:-, 1913 12.000:- 1914 21.000:-. Det steg slutligen upp till något över 100.000:-. Den stora framgången hade flera orsaker, bl.a. den under första världskriget på grund av potatisbristen enormt ökade brödkonsumtionen, men också på en lyckad rationalisering av bageriets drift. Dock framför allt på en lyckad reklam och paltbrödstillverkning för Göteborgs livsmedelsnämnd. Utan någon större överdrift kan jag säga att jag under 1918 dag och natt tänkte på bageriet. En natt i september kom en blixt en idé i mitt huvud. Jag ropade högt: Nu har jag det och hoppade ur sängen. Min fru vaknade och sa förskräckt: "Är du sjuk?" Jag förklarade min reklamidé som gick ut på att som smakprov på Rosenlunds bröd dela ut en limpa gratis. Hon svarade helt naturligt: "Jaså var det inget annat". Idén gick ut på att varje tisdag till hushållen runt omkring en butik utdela intill 1.000 cirkulär och en presenttalong på en limpa att hämta samma dag. Under den tid kampanjen varade steg omsättningen i genomsnitt 500 kr per dag och fortsatte därefter att stiga årligen upp till en miljon. |
| I samband med bolagsstämmorna i de båda företagen 1915 erbjöds jag av mina syskon att köpa deras aktier i både Jamab och Rosenlund. Båda bolagens sammanlagda värde ansågs då vara 700.000:- kr. Var och en av mina fyra syskon ägde 15% i företagen och erhöll således vardera 105.000:- varav5.000:- betalades kontant och 100.000:- kr reverserades. Jag tyckte då att priset var lite väl högt och var lite orolig för att kunna klara affären. Det gick emellertid lättare och fortare än jag kunnat beräkna. Efter nio års verksamhet hade bageriet en omsättning av 1.150.000:- kr och under samma tid steg min förmögenhet i genomsnitt med 100.000:- kr om året. |
| Till följd av den stora mjölkbristen under första världskriget, särskilt under 1916 och 1917, gick samtliga mejerier här i staden med större eller mindre förlust. Flera ville sälja sina rörelser. Min mor och jag inköpte Arla Mejeri AB som specialiserat sig på distribution av mjölk direkt till hushållen och arbetsplatser, Land, Johansson & C: A.B, en leverantör och grossistaffär i mjölk och Åsen & Jordhammar, en mindre rörelse. Genom inköpen av dessa firmor och diverse andra aktier ådrog jag mig stora skulder. Under åren 1920 och 1921 sålde jag en del börsnoterade aktier och andra säljbara icke börsnoterade aktier. Jag gjorde mig skuldfri och satte in ett par hundra tusen på kapitalräkning. Varför jag gjorde detta vet jag numera inte men det visade sig senare vara en av de klokaste åtgärder jag som affärsman gjort. Aktierna föll sedan katastrofalt. Jag kunde ta det med ro - jag hade inga skulder. |
| Min moder avled 1923. Jag blev ägare av 80% i de båda företagen och mina syskon 5% vardera. Jag avsade mig tantiemförmånerna i båda företagen och direktörskapet i Jamab, vilket överlämnades till min närmste man. Affärerna gick bra under 1924 och 1925, men 1926 blev ett för samtliga fem företagen mörkt år, särskilt för Jamab som gått med relativt stor förlust som kunde täckas med extrarabatter från Rosenlund försålt bröd. På våren 1927 fick jag annat att tänka på än mina studier vid Handelshögskolan, vilket jag hoppats bli färdig med under hösten 1927. Jag beslöt mig att sammanslå våra fyra mejerifirmor i en firma och driva denna i Arlas namn, samt bygga ett modernt mejeri för Arla. Jag besåg stadsmejerier i Sverige, Danmark och Tyskland. Intet av dem jag såg på tilltalade mig helt. Slutligen fick jag dock klart för mig hur jag ville ha det och att i ett avseende påskynda utvecklingen. Det fanns på den tiden i alla mejeriers maskinhall en takaxel och denna drev maskinerna med remledningar. Jag ville bli av med alla axlar och remmar i mejeri och istället ha en elektrisk motor för varje maskin med motorn inbyggd i maskinen, men sådana mejerimaskiner fanns endast i ringa omfattning. Slutligen lyckades jag dock att få AB Separator att speciellt för mig konstruera sådana maskiner och Arlas mejeri blev därigenom såvitt jag vet det första mejeriet i världen utan remledningar. |
| Mejeriet hade inte varit igång länge förrän jag fick besök av Konsumtionsföreningens direktör. Han erbjöd mig att lägga ned konsumtionsföreningens egna mejeri som jag visste drevs med förlust om jag vore villig att leverera mjölk i glasflaskor till Konsums samtliga butiker och till sänkt pris. Jag gav honom en offert i vilken jag kalkylerat med 1/10-dels öre per liter i vinst. Han pressade mig ytterligare och jag offererade den beräknade vinsten. Resultatet blev att Göteborg blev den första stad i Sverige där mjölk såldes nästan uteslutande på glas. Ett nytt problem uppstod för mig. På mjölken som såldes i Konsums butiker erhölls ytterligare 3% i återbäring. Arla kunde inte använda Konsums återbäringssystem. Något nytt system måste utfunderas. Rätt snart fann jag det. |
| Som mejeriidkare eller mjölkhandlare som vi allmänt kallades försökte jag alltid att i den mån det var möjligt tillhandahålla bästa möjliga mjölk. En del mjölk måste dagligen utrangeras som konsumtionsmjölk på grund av lukt, smak, surhetsgrad eller annan orsak. Men ett problem var olöst, mjölkens fetthalt. Efter de större helgerna var den inkommande mjölken magrare än annars. Fetthalten växlade också från dag till dag. Fyra dagar i veckan innehöll den 3,30% fett och tre dagar i veckan endast 3,1% fett. Den växlade också efter årstiderna och från år till år. Jag beslöt mig för att sätta till grädde så att mjölken aldrig hade lägre fetthalt än 3,30%. Tack vare rabattsystemet och standardiseringen av mjölken till 3,5% fetthalt ökades Arlas omsättning år från år och Arlamjölken blev ansedd som den bästa inte bara i Göteborg utan i hela landet. Under åren 1890 till 1935 uppgavs ofta i pressen mjölkpriserna i våra större städer, ej sällan under rubriken "Mjölken är billigast i Göteborg". Under den senare delen av perioden borde rubriken varit: "Mjölken är billigast och bäst i Göteborg". |
| Att jag sålde Arla var en följd av Per Albin Hanssons kohandel. Det dröjde inte länge efter överenskommelsen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet innan konsumtionsmjölken belades med skatt på två öre per liter. |
| Här slutar Axels berättelse. Vill ni se bilder från Sämsholm klicka här. |