Elvira Adler Galéen, född 23 december 1880 i Upphärad, Västergötland,

ansågs ovanligt begåvad. Hennes äldre bror Axel berättade att hon stickade fingervantar redan vid sex års ålder.
Hon utbildades till handarbetslärarinna mot sin önskan. Hon ville studera! Men hon trivdes
stort i Stockholm under sin utbildningstid. Elvira blev med åren en mycket kunnig person,
särskilt bevandrad i historia. Den Romerska Historian intresserade mest, men även den franska
och naturligtvis konsthistoria, särskilt Renaissance-konstnärerna inte att förglömma Wecenaternaz,
Medicis, Påvarna o.s.v.

Efter giftermålet med min far "pappa Henrik", då skådespelare och manusförfattare,
sedemera mycket känd som teater och filmregissör, blev Elvira alltså "utlandssvenska". Hon trivdes
på kontinenten och dess varma klimat. Under första världskriget 1914 -1917 var pappa Henrik officer i
Österrikiska armén. Elvira med barnen Ivar och Elvi bodde då i Bruneck. (som efter kriget blev italienska Brunico).
Vi fick maten levererad från officersmässen. En soldat bringade den troget till oss varje dag utom på söndagarna
då vi själva infann oss på mässen för middag vid det långa officersbordet och till Lillans (Elvis) största förtjusning.

Jag minns också krigsslutet. Tåg lastade med soldater på hemväg, trötta, ofta sårade, liggande över tågets tak
passerade Bruneck eller stannade plötsligt till. Då hoppade en del soldater av och låg sedan kvar utmattade på gräsmattan.
Jag beordrades att bringa dem smörgåsar, jag var bara 5 år då. Fem år senare, när jag var tio år separerade mina föräldrar.
De förblev goda vänner och träffades då och då även i framtiden.

Elvira flyttade nu med sin dotter från Berlin till Weran (italienska Werano i Alto Adige).
Ivar, som pappa Henrik skulle ta hand om sattes i en Internatskola där pojkarna mest
var söner till Tysk Adel i München. I Weran inrättade Elvira ett litet vävföretag i Villan. Det vävdes flitigt
" bum-bum, bum-bum" lät det dagarna i ända. De färdiga alstren distribuerades till butiker för försäljning.
Garnet hade Elvira importerat från Sverige, liksom vävfröknarna. Elvira designade, fröknarna vävde. En av dem från Örebro,
fröken Naemi stannade hos oss i flera år även efter avslutade vävföretaget, som guvernant åt dottern som snabbt vuxit till sig.

Weran var känd för sitt enastående klimat och hade redan under Kejsaren Franz Josephs tid dragit till sig många kurgäster
inklusive Kejsaren själv och hela hovet. Hela orten Weran med omnejd "doftade" av frukt och blommor. Allt växte praktfullt
och i varje skrymsel. Bilarna var inte många, men Elvira hade lärt sig att köra och köpt sig en öppen silvergrå sportbil
av märket Fiat. Nu kunde hon med vänner och picknick-korg själv köra till Cortinado, Amfezzo, Pazzo di Stelvio
(fast dit hade vi en chaufför) och andra härliga bergsbyar. Själv föredrog jag våra årliga enveckas långa sommar-fotvandringar
högt upp i Dolomiterna med ryggsäck och ispickel för glaciärerna. Det brukade ta mellan fem och sju timmar att ta sig fram från den
ena hyddan till den nästa, allt noga planerat på förhand och studerat på speciella kartor.

Men, den sköna Tyrolertiden varade endast 6-7 år. Diktaturen kändes av. Mussolini förbjöd de vackra österrikiska nationaldräkterna,
tyska språket blev förbjudet i skolorna, i butikerna m.m. Det byggdes plötsligt fula fabriker och t.o.m. farliga sådana vars lager kunde
explodera. Kurgästerna försvann, hotell stod tomma. även vi, Elvira, dottern, fröken Naemi och våra fyra vovvar trängde oss samman i bilen
och gav oss iväg till Medelhavet till ännu en liten kurort berömd för sitt klimat, Italienska Rivierans bästa.
I Bodighera blev det sällan för varmt ens på sommaren tack vare en ständig fräsch liten bris som svalkade.
Många Engelsmän hade slagit sig till ro i Bodighera, så även italienska drottningmodern. När hon dog kom självaste
Mussolini på snabbvisit. Bodighera var också Italiens näst största tennisstad, den största var Milono.
De internationella tävlingarna ägde rum i Bordie och var mycket spännande. Men, allt hade en ände,
andra världskriget verkade nalkas, Mussolinis och Hitlers vänskap gjorde sig bemärkt och följderna känner vi alla till!
Engelsmännen flyttade hem till England. Elvira magasinerade möblerna och lämnade Bordighera och Italien för alltid.
Elvira tillbringade andra världskriget i franska Schweitz och ägnade sig nu mer än förr åt välgörenhet, nu organiserad sådan.
Hon blev mycket beundrad av kollegerna för sin skicklighet. På fritid lärde hon sig franska och tog ett diplom.

Sina sista levnadsår låg Elvira förlamad på ett sjukhem i Göteborg. In i det sista förblev Elvira den stiliga, stoiska människa hon alltid varit.
Min kära älskade Mojan dog 9 november 1965 på Göteborgs sjukhem.

Elvi Galéen Jerlov 2001